Det som vi har väntat på

Som jag sagt tidigare så älskar jag julen. Det är min absoluta favorithögtid på hela året. Jag älskar musiken, traditionerna, snön, maten, ja allt! Nu är det 30 november och man får äntligen, ÄNTLIGEN börja mysa utan att ha det minsta dåligt samvete för att det är för tidigt. Det är jag nämligen hård på, innan första advent ska julen ignoreras. Men nu! 

Snön väller ner utanför fönstret och hustaken är helt vita, min bästa julspotifylista står på och snart ska jag ut och fixa det sista till vår adventsljusstake. På söndag ska vi gå i kyrkan och sen åka hem till faster och dricka glögg. 
Jag har en barnsligt fin lyckokänsla i magen.

I Örebro kan man till exempel:

Äta hemmagjord pesto med älskade familjen

Råka gå av två länsbusshållplatser för tidigt och få en snöslaskpromenad i Mosjö

Pyssla massor och plötsligt bli ett med mellanstadiegrupperna

Packa 100 tomtegodispåsar utan att smaka en enda  

Ja, det är lite sånt jag har hunnit med denna vecka. Igår kväll var jag tillbaka hemma och fick äntligen pussas igen.

She turned around and looked at him as he was walking away

Ikväll åker jag till Örebro där jag hänger fram till torsdag kväll. Anledningen till detta är att min kära mamma behöver lite hjälp på sitt jobb, och eftersom jag är ganska sysslolös för tillfället passade det fint att jag hoppar in och vickar lite. Umgås med mamma, busa med lite barn, sånt där ni vet. Det blir kul, fast sämsttöntig som jag är så kommer jag sakna Marcus. Förstås. 

Förutom att jobba tänkte jag hinna med att sjunga med lillebror, käka middagar med familjen, springa i skogen och träffa Sandra. Trots att jag var ganska säker på att jag inte ville åka hem innan jul känns det bra.

Här med döper jag dig Herberta Krusidulla...

Det här är Sverker. Marcus fick honom på IKEAbriefen och nu har vi adopterat honom hit till vår lilla etta. Det är den första varelse vi gemensamt gett ett namn. Först gav vi honom ett namn jag glömde bort på ungefär tio minuter, ett nytt namn som fastnade ungefär fem minuter till och till sist fick han heta Sverker. Borde jag vara orolig för namngivningen av kommande barn?

Show me how you burlesque

Inför BBB i vår har jag tagit på mig visst koreografiansvar så nu sitter jag framför Youtube med pennan i högsta hugg. Det är svårt att "planka" en dans när den visas i en film. Det är ju inte direkt så att de har filmat dansen så att det ska synas så bra som möjligt. Man får liksom gissa sig till vad som ska göras när kameran filmar åskådarna. Men det är himla kul och jag är så taggad på att äntligen vara tillbaka på dansgolvet. Lite ringrostig men jag hoppas på att det snart släpper. 

 Ett foto från den gamla goda gymnasietiden, när dansen var mer än livsstil än en hobby.

Världens lugnaste helg.

Efter en ganska omtumlande vecka har vi tagit det lugnt denna helg. Igår, efter att ha lämnat av Lisa och Martin, gick vi hem och åt godis och nachos och såg tre filmer på raken. Idag sov vi till halv elva och har tagit det väldigt varsamt med undantag för tjejfika och träning. Det behövdes. Nu är jag redo för en ny vecka och behöver inte ens ha jobbångest (eller ångest för att bara vara hemma). Det känns faktiskt rätt fantastiskt.

Fredagsäventyr och halvgott rödvin.

I fredags var som sagt Lisa och Martin och hälsade på. När herrn i sällskapet fyllde år fick han nämligen biljetter till Graveyard och tonight's the night (eller i fredags då...). Först åkte vi till Mariatorget och styrde stegen mot Marie Laveau. Det var gott, men faktiskt inte riktigt så bra som jag trodde att det skulle vara. Jag tog inga kort heller, dålig bloggtjej. Efter ett glas vin på Malmen med Lisa när pojkarna åkte tillbaka hem för att hämta biljetterna som glömts i en väska (...) gick vi till Debaser medis.

 

Konserten var så himla mycket bättre än vad jag trodde! Jag stod och verkligen njöt av musik som jag stängt av efter några lyssningar på Spotify. Så ett tips, gå och se Graveyard om du får chansen!

Och allt förevigades med min underbara 3Gskamera. Den levererar alltid...

I bet you look good on the dancefloor

Två utekvällar på samma vecka, det har nog inte hänt sedan... jag vet inte. Om man inte räknar bort resor och festival såklart. Men det ska bli himla kul och jag förutsätter att denna blir ungefär hundratusen gånger bättre än den förra. Nu har jag precis blivit klar och tänkte sitta och rulla tummarna innan vi ska iväg och möta Lisa och Martin. Sen Marie Laveau - Debaser medis - okända äventyr. 

Något har hänt.

Idag kommer som sagt Lisa och Martin, så då måste ju lägenheten vara fin. Därför är jag just nu mitt uppe i veckans andra uppfräschning. Det är helt sjukt hur skitigt det kan bli på bara några dagar.
Så nu har jag diskat, torkat, bäddat och fixat. Jag tycker ändå att det är rätt nice, vilket är jättekonstigt då jag under i princip hela min uppväxt totalvägrat att städa ens mitt eget rum. 

Nej, tillbaka till podcastlyssning och golvsopning.

En liten lista då.

Jag heter Linnéa men skulle hetat Marcus om jag var kille. Är det ödet?

Jag är för tillfället hemma och borde färga håret

Jag har på mig världens bästa träningskläder, fortfarande.
Jag är bra på att städa vår lägenhet
Jag tycker inte om när folk inte står upp för sig själva

Jag är dålig på att diska direkt efter maten

Jag läser mycket och helst tre böcker samtidigt

Jag lyssnar på mycket musik som spelades in innan jag föddes

Jag gillar verkligen att ordna fester och middagar
Jag sjunger inte så mycket just nu, tyvärr

Jag älskar resor. Och soliga krispiga höstmornar.
Jag är inte speciellt bra på bollsporter.
Jag föredrar Italien framför Spanien, alla gånger. 

Jag tycker om vår lägenhet, älskar den.
Jag är pinsamt dålig på att härma dialekter (kan typ en)
Jag dricker hemskt gärna rödvin. Och mjölk.

Jag blir arg på personer som utnyttjar sin makt och ställning
Jag är rädd för att förlora vänner och familj

Jag önskar att alla jag älskar bara kunde vara på samma ställe
Jag är uppväxt i ett tryggt och fint område där man kände alla
Jag skrattar åt Mauro Scocco som sjunger Himlen runt hörnet som Dylan. Så.himla.kul. 

Jag skulle vara världens sämsta hemmafru.

Okej, jag måste hitta något att sysselsätta mig med på dagarna. Idag har jag ändå varit på redovisningen av det stora viktiga projektet på Rigoletto, ätit lunch med pojkvännen och promenerat till Kungsholmen för att träna med Nina. Ändå har jag någon slags rastlöshet i mig hela tiden. En positiv grej är i alla fall att jag verkligen får tid till att träna. Oj vad jag hinner köra. Fem gånger i veckan vore inget problem. Och så hinner jag städa, och diska och fixa. Det är bara det att det inte är jätteparty att göra de där grejerna och enbart det. Det andra problemet är att vi inte stannar här så länge så det är inte tillräckligt med tid för att faktiskt sätta sig in i något. En månad är ingen tid. 

Men en till positiv grej är att jag har hur mycket tid som helst till att tänka ut superbra julklappar till alla mina kära. Det ska jag börja med imorgon. 

And we both now what memories can bring, they bring diamonds and rust

Då jag är hemma nu så känner jag att jag måste hitta på lite saker på dagarna. Är man bara ledig från jobbet en dag är det helt okej att bara ligga och slappa men det funkar inte när det gäller tre veckor. Idag startade jag dagen på gymmet med Nina, för att sedan gå hem och fixa med lite nödvändiga saker. Pojkvännen kommer hem ganska tidigt idag (trots massor av jobb med stort viktigt projekt) så ikväll ska vi bara mysa, har jag bestämt. 

Imorgon ska jag träna ännu mer med Nina, se på redovisningen av det stora viktiga projektet och på fredag kommer Lisa och Martin. Pepp!

 

Glad och men inte så jättefräsch tjej. Nu: dusch!

Det som är rätt men svårt.

Just nu är allt lite upp och ner. Det blir ingen helvetesvecka utan jag är hemma hela veckan. Tränar, umgås, städar och fixar. Det känns väldigt konstigt men rätt bra.

Stockholm blir visst min stad, också.

Och just det. Med förra inlägget vill jag alltså säga att veckan innan julafton säger vi adjö till Stockholm för denna gång. Men jag kommer tillbaka, vi ska ju bo i Vasastan eller på Kungsholmen och ha en jättefin våning och vara snobbiga mediemänniskor som äter brunch på Riche. Eller så. Hur som helst så känns det ganska skönt att tacka för mig just nu. Jag tror att jag kommer att behöva lite trygghet i vår. Folk som har känt mig sedan jag var liten, som vet hur jag är och som kan klappa mig över ryggen och pussa mig i pannan. Det kommer att behövas.

Men det har varit en himla fin höst i huvudstaden. Jag älskar vår lägenhet så mycket att det skär lite i hjärtat att behöva lämna den. Vårt första gemensamma boende liksom, om man ska vara lite cheesy. Och sen älskar jag ju Stockholm såklart, det har jag nog alltid gjort. Inser att jag knappt tagit några bilder denna höst, men här är i alla fall några.

I vår har jag tänkt att:

+ bo hemma med familjen igen (bara för att Marcus flyttar till USA och pluggar)

+ repa massor inför BabyBlues Burlesque, showen jag ska vara med i i mars (kom och titta!) 

+ plugga inför högskoleprovet (för att safea upp inför intagningen till universiteeeeeetet)

+ bli superstark/snabb/smidig inför tjejklassikern (som jag inte är helt säker på att jag ska genomföra än)

+ åka och hälsa på i San Francisco i minst en månad (men helst mycket längre)

+ jobba lite grann (helst som vikarie på en skola eller så)

Det låter väl ändå helt okej?

Dödens vecka, om döden var lite rolig också.

Jag har förvarnat Marcus om att nästa vecka kommer jag däcka så fort jag kommer hem, varje kväll. För såhär ser min vecka ut:

+ jobb måndag 07-15.30

+ kryssning med jobbet måndag kväll-tisdag

+ jobb onsdag 07-16.30

+ jobb torsdag 07-17.30

+ jobb fredag 06-16

+ konsert och utgång med finaste vännerna

+ jobb lördag 07-15.30

+ jobb söndag 07-15.30 

Och sen var det en ny jobbvecka. Ojoj.

 

Lite omotiverad rädsla sådär på söndagkvällen.

På fredag kommer Martin och Lisa hit och går på konsert. Graveyard, som Martin älskar och därför fick biljetter till i födelsedagspresent. Så nu sitter jag här och lyssnar in mig lite på deras musik. Jag måste säga att det går... sådär. Det är sån musik som jag bara lyssnar på när jag är arg eller springer för mitt liv, typ. Är lite rädd för en repris på de tidiga tonårens hårdrockskonserter i B-salen, då jag, Sandra och Annette hamnade mitt i en moshpit och blev scarred for life. Ganska omotiverad rädsla, men man vet ju aldrig.

Men jag är övertygad om att det blir en alldeles ypperlig kväll ändå.

En nästan-adventssöndag.

Idag kom min fina faster in till stan. Vi var lite för morgonpigga för affärerna så först gick vi till NK och tittade på julskyltningen som började idag. Har inte fattat att det är värsta grejen här. Jättemycket folk och barn överallt. Men mysigt med jul såklart. 

 

Det gick inte att ta kort på själva skyltningen pga barn och pappor som trängdes.

 

Efter massor av strosande i affärer, lunchsallad på Vapiano och mer strosande hamnade vi på Espresso House runt hörnet från oss.

Och finpojkvännen kom och hälsade på lite, men han fastnade inte på kort.

På fredag kommer dessa två hit och det ska bli så kul!

ARTIPELAG.

Pojkvännen håller på med ett jättestort och jätteviktigt projekt i skolan, ett projekt som tar massor av tid. Med andra ord så har vi inte haft så värst mycket tid att ses den senaste veckan. Men idag bestämde vi oss för att åka på lördagsutflykt!

Vi promenerade till Vasagatan och satte oss på en buss.

Efter en halvtimmes bussfärd hamnade vi här.

Marcus var espressosugen, så först tog vi en fika. 

Sen var gick vi på en lite skakig introduktion av utställningen Upplyst och kikade sen vidare på den. Där fick man inte ta kort.

Jag var också där såklart. Så himla härligt att få komma ut i naturen lite. 

 Efter att ha tagit en liten promenad så tog vi bussen hem igen.

Musik och hår.

Jag borde verkligen klippa mig. Alltså verkligen, verkligen. Det börjar närma sig ett år sedan sist och hur lite jag än bryr mig går det inte att gå runt med ett fågelbo som man inte kan ha utsläppt vare sig man vill eller inte. Färga håret borde jag också. Helst riktigt rött. Jag tycker Molly Sandén har himla fint hår. Om det inte innebar att be frisören om det omöjliga, dvs klippa håret längre, så skulle jag ta med en bild på henne. 
Jag har aldrig någonsin tagit med en bild till frisören, men inspirerad av pojkvännen har jag insett att det kanske är rätt väg att gå. Han Professor Green och jag Molly Sandén. Det hade varit mer spännande om vi tagit med bilder på artister vi faktiskt lyssnade på tänker jag. 

 

Det här är min tid.

Så ja. Eftersom jag tänkte starta upp på nytt här så är det väl på sin plats att jag berättar lite om mig själv, även om de flesta läsare alldeles säkert hittat hit från min gamla blogg.

Linnéa, 21, Örebro - London - Stockholm. Bor med min finaste pojkvän och jobbar arslet av mig den här hösten. I den här bloggen har jag tänkt skriva om allt som intresserar mig. Kultur i olika former: musik, böcker, film, konst. Träning på olika sätt: löpning, styrketräning, gympapass, dans. Resor, mat och vin. En del av min vardag och saker som händer, sånt jag gör helt enkelt.

 

Såhär ser jag ut. Ibland.

Ett första.

Hej. 

Efter att ha bytt bloggplattform ungefär tusen gånger sedan jag började för sju (!!!!) år sedan hamnade jag här. Tänkte nog rycka upp och börja om. Ett seriöst försök till en riktig blogg helt enkelt. Vi får se hur det går.